Anna Norvell

Home / Essays / 2020 / November / Posthuman Portraits

Posthuman Portraits

I höstas ärvde jag ett antal ramar i varierande storlek efter min morfar, välgjorda och rejäla, fint hantverk. Vanligtvis brukar jag aldrig rama in mina bilder, men de här var så fina att det kändes fel att inte ta dem i bruk. Kanske kunde jag använda de här ramarna och göra någon slags porträtt? Gå bakvägen och göra bilder till ramarna?

När jag väl hade bestämt mig för att göra porträtt dök titeln upp i huvudet på mig och fastnade där. Posthuman Portraits. Så skulle det vara. Men vad betyder egentligen posthuman? Jag hade mina idéer, men kände att jag behövde lära mig mer om begreppet. Så jag började måla och läsa parallellt. Det jag läste gav mig djupare förståelse och det ledde vidare till nya bilder.

Vissa delar av det jag har läst har varit mer relevanta för projektet än andra. Till exempel posthumanismens kritik av humanismen. Den går ut på att humanismen är uppbyggd med en vit, västerländsk man i centrum och alltid runt en människa. Vad får det för konsekvenser för andra livsformer på planeten? Vilka är det humanismens fina tankar värnar om och vilka lämnas utanför?

Det posthumana kan också handla om risken för total utplåning. Kommer det att kunna existera människor på den här planeten i framtiden? Hur skulle en civilisation som inte är uppbyggd efter dagens ekonomiska system se ut?

En lite annan inriktning som posthumanismen tar upp är tanken att biotekniskt optimerade supermänniskor kommer att förändra synen på vad en människa är för något i grunden. Är det ett hot eller en möjlighet? De här funderingarna är utgångspunkten till de bilder jag har gjort. Jag har valt ut två bilder att skriva några ord om och hoppas att det kan fungera som en ingång till projektet.

Siren´s call

Det är så förförande vackert med de fantastiska, färgsprakande mönster som oljespill på en vattenyta orsakar. Sirenen i titeln syftar både på sirener som ljuder för att varna och på de mytologiska sirener som lockade sjömän i döden. Sirenen på den här bilden ser däremot snarare ut som ett barn än som en förförerska. Barn som är det mest oskyldiga vi kan tänka oss. Så oskyldigt att ett oljeutsläpp plötsligt blev något lekfullt. Vi är som allra lättast att lura när vi vill tro.

Pathfinder

Med lodjursöra, kattögon och robothand är hon den biotekniskt förbättrade människan som kan leda oss in i en ny tidsålder. Stigfinnaren vi kan följa för att ta oss ur det lämmeltåg mot avgrunden vi nu befinner oss i. Hon har sett och hört saker vi bara i vår vildaste fantasi kan föreställa oss. Hon behärskar teknik som används i samspel med sin omgivning, inte på bekostnad av den. Kanske skulle hon dela med sig av sina kunskaper om vi bara kunde komma till ro? Stanna upp, lyssna, få kontakt. Hon är oraklet. Vad säger hon till dig?